from 00TAL - www.00tal.com

Fateme Gosheh och mulliga mullor

En förebild för iranska flyktingkvinnor är skådespelerskan
och filmregissören Susan Taslimi, berättar filmaren och
konstnären Fateme Gosheh på telefon till OOTAL. I fjol
visade Göteborgs filmfestival Taslimis kortfilm om unga
göteborgska gymnasietjejer som bär slöja.

- Susan Taslimi gav mig mod. Hon visade att det kunde
vara möjligt även för oss från Iran att ta sig fram och bli
något i Sverige.

Fateme Gosheh utbildade sig till filmfotograf i Iran i slutet
av sjuttiotalet. Hon var den första kvinnan som genomgick
utbildningen, där man lärde sig att skriva manus, klippa
film och ja, bli en auteur. Hon har dessutom målat sedan
barnsben och vunnit priser för sin konst i Iran. Målandet
fortsatte hon med när hon kom till Sverige 1986.

Nyligen väckte hon rabalder med sina tre bidrag på
Liljevalchs ärevördiga vårsalong. Särskilt den målning där
en naken kvinna kläms mellan Koranen och två nakna
mullor med erigerade kön väckte ont blod. Muslimska Riksförbundet hotade med att stämma Liljevalchs för hets
mot folkgrupp, varvid konstnären själv trött svarade att hon
bara kritiserade sitt eget folk, muslimerna.

- Jag är satiriker och målar som jag vill, säger hon. Jag
arbetar med vilka motiv jag vill och det brukar bli kvinnans
situation. Jag struntar i om folk tycker att mina bilder är
hemska. Det är en förmån som konstnär att kunna
uttrycka sig samhällskritiskt och jag är pionjär vad gäller
självkritik inom islam.

Kände du dig hotad när debatten uppstod?
- Många kvinnor stödjer mig, men däremot har jag fått
hotfulla telefonsamtal från män som sagt att jag är en
skam för muslimer. Men det har inte varit iranier utan
andra nationaliteter. Många iranska män har i stället stött
mig, de flesta av dem är intellektuella och inte religiösa.

En tavla skildrar en kvinna som är naken innanför burkan.
Vad var det i det motivet som upprörde mest?

- I mitt hemland är nakenhet helig, därför blir många
muslimer väldigt arga över detta motiv. Jag tryckte på
ömma punkter när jag målade en naken kvinna.

Fateme Gosheh växte upp och utbildade sig i Zagaros, en
tre tusen år gammal stad. Känd för att vara liberal
lockade den till sig författare och intellektuella.

- Där var det lätt som tjej att växa upp och studera. Men
när man ska ut i yrkeslivet är det omöjligt att få jobb om
man vägrar delta i politisk propaganda. Därför flydde jag till
Sverige.

Fateme Gosheh bodde på olika flyktingförläggningar och
bosatte sig sedan i Göteborg.

- Jag började måla och visade mina verk för gallerister.
Men de är skeptiska när man inte är etablerad i Sverige.
Jag var väldigt ledsen en period när jag insåg att nationa-
litet kunde vara ett hinder för en konstnär. En tavla talar ju
för sig själv och de stora namnen inom konsten arbetade
faktiskt i exil, som till exempel Picasso och Buñuel.

Fateme Gosheh berättar om flera konstnärskollegor som
inte kommer fram någonstans på den svenska
konstmarknaden, trots att de är välutbildade och skickliga.
För egen del har emellertid den stora uppmärksamhet
hennes verk rönt på Liljevalchs vårsalong inneburit ett
erkännande. Galleristerna närmar sig henne numera med
nyfikenhet, hon har till och med börjat sälja.

- Jag blev så glad när jag blev antagen till Vårsalongen.
Det är prestigefullt och vänner och bekanta gratulerade
mig. Jag visste att mina bidrag skulle väcka viss
uppmärksamhet. Men när jag anlände till Stockholm på
vernissagen tänkte jag: oj, vad har jag ställt till med?

Kvinnliga konstnärer är över lag dåligt representerade på
museer och gallerier. Kvinnor i exil drabbas av dubbel
diskriminering och är så gott som obefintliga på
gallerierna. Men en liten eller stor skandal kan till och med
väcka dem som ligger i koma.

- Jag känner mig som en del av den svenska samtids-
konsten, säger Fateme Gosheh. Vi exilkonstnärer lever
och verkar här och vi ska inte behöva bli bortglömda. Jag
är en del av det svenska samhället och galleristerna borde
ta hänsyn till det

av Anneli Jordahl